Så började allt!

Hej alla goda människor!

Jag heter Vladimír och kommer ursprungligen från Ukraina. Redan 1993, när jag var 20 år, kom jag till Tjeckien som byggnadsarbetare. Jag arbetade på byggen i tre år, sedan följde högre studier i Prag och en familj med två underbara barn. Jag byggde ett hus åt min familj och började fundera på vad jag skulle göra härnäst.

År 2012 kontaktade en tjeckisk vän mig och berättade att han hade en beställning på pellets till Škoda-fabriken. Jag tänkte: ”Toppen, då bidrar jag åtminstone lite till renare luft i Tjeckien.” Så jag reste till Ukraina för att bygga pelletsfabriker. Allt gick bra och vi levererade pellets till hela Tjeckien.

Men 2014 kom ryssarna till Ukraina för att kriga. När de tog Krim gick gränsen bara 40 km från en av våra fabriker. Läget var spänt; Ryssland ville också ta hela södra Ukraina. Varje dag väntade vi på ett angrepp. Alla mina anställda började förbereda sig på krig mot sina före detta ”bröder”. När jag såg min 21-åriga sekreterare sova vid skrivbordet på morgonen eftersom hon var ute och sköt om nätterna, stod jag inte ut längre och började också minnas vad jag hade lärt mig i det militära. Stor fysisk överbelastning och stressen av väntan gjorde att jag en natt fick en stroke – halva ansiktet blev förlamat, ögat gick inte att stänga och mitt psykiska tillstånd var fruktansvärt.

En ordentlig örfil från mina skyddsänglar. Jag förstod att krig inte var min väg. Jag var inte rädd för döden, men tanken på att ha en kroppsdel som inte fungerade resten av livet skrämde mig. Jag återvände till Tjeckien, där min familj och många goda vänner bodde. Fabrikerna i Ukraina som jag hade tvingats lämna slukade snabbt alla pengar. Så snart jag slutade skicka pengar började människorna som arbetade där sälja bilar och allt annat som gick att sälja.

Jag var tvungen att börja om från noll. Jag letade efter något som kunde lyfta mig ur depressionen och fylla mitt hjärta med den livsglädje jag hade haft före resan till Ukraina.

På YouTube stötte jag då på ett musikinstrument vars ljud överraskade mig. Det var tillverkat av en gammal gasflaska och gav ifrån sig magiska toner som påminde om klockor. Jag mindes hur min mormor hjälpte människor när jag var barn och ofta rådde dem att ställa sig under klockorna eftersom deras vibrationer var läkande. Jag såg ingen annan väg då, så jag gick till en skrothandlare och köpte ett expansionskärl för att försöka tillverka mitt första musikinstrument. Resultatet såg hemskt ut och klingade knappt alls – informationen på internet skilde sig som vanligt från verkligheten. Senare hittade jag dock en man i Ukraina som redan hade tillverkat liknande trummor i tre år. Tillsammans gjorde vi några av mina första trummor, som jag lyckligt tog med hem till Tjeckien.

Det var just då trumspelandet blev min dagliga terapi. Varje dag satt jag med trumman och spelade – inte för musikens skull, utan för min egen. Jag väntade mig inga mirakel. Men efter hand började jag märka att den vänstra sidan av ansiktet, som hade varit stel, långsamt mjuknade. Ögat, som tidigare inte hade kunnat stängas ordentligt, började bli bättre. Jag dreglade inte längre lika ofta och den obehagliga spänningen försvann gradvis. Vänster hand lydde fortfarande inte till hundra procent, men även där kände jag en tydlig förbättring.

Trumspelandet hjälpte mig både fysiskt och psykiskt. Varje gång jag försjönk i trummans rytm slappnade hela kroppen av på ett härligt sätt. Men när jag återvände till gamla problem och stress kom alla besvär tillbaka. Då förstod jag att jag behövde ändra mina levnadsvanor. Mindre stress, mer lugn och regelbundet trumspelande – allt detta gav mig en verklig och bestående förbättring.

I dag syns inga spår av stroken i mitt ansikte, och jag vet att trummans vibrationer inte bara är ljud – de är läkande vågor som varsamt smeker kroppen och också berör själen.

Jag ville erbjuda trummorna till andra människor också, så min son och jag presenterade vår trumma på internet genom crowdfunding (en plattform där människor från hela världen frivilligt skickar pengar för att stödja nya projekt). Till vår förvåning blev trumman från Tjeckien mycket populär och fick stöd av 1500 människor!

Vad skulle vi göra nu? Vi hade ett stort ansvar gentemot människorna som trodde på oss. Vi måste få igång tillverkningen. Jag hade lärt mig att tillverka trummor av gamla gasflaskor, och så började vi också. Min son fick börja med elektronik, som han inte hade någon erfarenhet av, och jag fick tillverka musikinstrument som jag aldrig hade gjort förut – i hundratal.

Jag reste åter till Ukraina och köpte upp alla gamla gasflaskor i området kring Cherson. Vi började tillverka för hand. Under 6 månader gjorde vi 300 trummor som inte såg särskilt bra ut och alla klingade på sitt eget sätt (då förstod jag att även järn kan ha ett minne – varje flaska var minst 20 år gammal och hade förstås sin historia). Det var hemskt: tusentals dollar och månader av arbete var borta, och vi stod där med bara några få trummor som jag inte behövde skämmas för.

Alex (min son) hade det ungefär likadant. Han hade tagit ansvar för elektroniken och förklarade efter ett halvår att det inte gick. Stor hopplöshet efter ett totalt misslyckande, men vi fortsätter …

Jag började leta efter en tillverkare med en hydraulpress på 300 ton och efter järn som klingade bra. Alex började samarbeta med en ny elektronikutvecklare. Jag hittade en fabrik i Polen som tillverkade de första 1000 trummorna åt mig. Och de var bra. Vi ordnade 7D-laser i Polen; sluttillverkningen sker i Tjeckien. Tillverkningen tog sex månader, och sedan skickades trummorna äntligen ut över hela världen.

Efter ett år behövde elektroniken visserligen återigen en ny utvecklare och en omstart från noll, men den tredje utvecklaren var utmärkt och slutförde arbetet. Nästa version av trummorna gjorde vi av ännu bättre, speciellt järn (en legering, inte skrot), som färdas 4500 km till oss.

Trots alla hinder gav vi inte upp – vi älskar vårt arbete och våra trummor.

Vi fortsätter att utveckla instrumentet, och dagens trumma har en rundare form, klingar länge och har en speciell komatexfärg som bildar en helhet med trumman. Elektroniken är klar. Nu forskar vi tillsammans med psykologer om hur trummorna med en elektronisk lärare påverkar barn positivt.

Vi har redan kommit fram till att trummorna med sina mirakulösa vibrationer påverkar psyket positivt, och vi har många brev från människor över hela världen som berättar att de verkligen har läkande effekter.

I framtiden vill vi använda våra trummor till gruppterapi, ordna konserter i kyrkor och fortsätta överraska människor med deras klang och vibrationer.

Tack på förhand till alla som tror på oss och stöder oss genom att köpa trummor från vår verkstad.
Vladimír Jerechynsky